Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

«Prata mig hit och prata mig dit, det är du sjelf som tycker om att sladdra litet i skumrasket, Sissa, och så skyller du på oss,» svarade den gamla af andtäppa plågade dam, som kallades fru Skau.

«Nej se god afton, min unge herre, kom och sätt er här och tala om för mig huru det är med er; ni har minsann blifvit mycket affallen,» sade hon till mig och bröstade sig öfver sitt eget svampaktiga goda hull.

Jag måste berätta om mitt olycksöde och fick i ersättning till lifs en mycket lång och omständlig skildring af hennes gikt och astmatiska plågor, som till all lycka blef afbruten af barnen, hvilka larmande kommo in från

köket, der de hade gjort ett besök

hos det gamla husinventariet Stine.

«Faster, vet du hvad Stine säger?» ropade en liten spenslig, brunögd varelse. «Hon säger, att jag skall gå med upp på höskullen i qväll och ge tomten julgröt. Men jag vill inte, jag ar rädd för tomten.»

«Åh, det säger Stine bara för att bli af med er, hon törs inte gå upp på höskullen i mörkret sjelf, det våpet, hon vet nog, att hon en gång blef skrämd af tomten,» sade mamsell Mette. »Men ska ni inte helsa på löjtnanten, barn?»

«Åh, är det du, löjtnant, jag kände inte igen dig, hvad du är blek, det är så länge sedan jag såg dig,» ropade barnen om hvarandra och skockade sig omkring mig. «Nu måste du tala om någonting roligt för oss,