Det är ingen vanlig dörr eller port. Det är ingången till bergtrollets palats. Det är «Jutulsporten», en väldig portal, som det största troll med femton hufvud beqvämt kan gå igenom utan att böja sin nacke. När någon i forna dagar, då det var lifligare umgänge mellan menniskor och troll, ville låna något af jutulen, eller tala med honom i andra ärenden, var det brukligt att kasta en sten i porten och säga: «Lås upp, jutul!»
För ett par år sedan kom jag en eftermiddag till prestgården för att aflägga ett besök. Familjen var på sätern, det var ingen hemma utom en gammal dalsbo, som på min begäran följde mig upp till jutulsporten. Vi klappade på, men det kom ingen och öppnade. Det förvånade mig ej heller att jutulen icke ville ta emot oss eller att han nu på gamla dagar så sällan ger audiens, ty får man döma efter de otaliga spåren af stenkast i porten, har han varit oerhördt besvärad med besök.
«En af de sista som såg honom,» berättade min följeslagare, «var Johannes i södergården från Blessom, granngården till prestbostället. Men han önska’ visst att han aldrig hade sett’en,» tillade han.
«Denne Johannes Blessom var nere i Köpenhamn och skulle ta reda på en process, för här i landet var det ingen rätt att få på den tiden; och om man ville ha rätt, var det ingen annan råd än att resa dit ned. Det hade Blessommen gjort, och det gjorde son hans efter honom, för han hade också en process. Så blef det julafton, Johannes hade talt vid de höga herrarne
