och uträttat det han skulle, och han gick på gatan och var misslynt, för han längta’ hem. Rätt som han gick, strök en Vaageväring förbi honom i hvit tröja med ficklock och knappar som silfverdalrar. Det var en stor grof karl. Han tyckte också att han kände igen honom, men han gick så fort.
«Du går fort, du,» sa’ Johannes.
«Ja, jag måste väl skynda mig,» svara’ mannen, «för jag ska’ te Vaage i qväll.»
«Ja, jag vånnar jag kunde komma dit jag också,» sa’ Johannes.
«Du kan få stå bakpå hos mig,» sa’ mannen, «för jag har en häst som tar milen i tolf steg.»
De reste, och Blessommen hade göra med att hålla sig qvar på medarne, för det gick genom väder och vind, så han hvarken kunde se himmel eller jord.
En gång höll di stilla och pusta’. Hvar det var kunde han inte urskilja, för det bar i väg igen med det sammma, och han tyckte han såg en dödskalle på en stång der. Då de hade kommit ett stycke på väg, började Johannes Blessom frysa.
«Uff, jag glömde qvar min ena vante der vi pusta’, nu fryser jag om näfven,» sa’ han.
«Det får du tåla, Blessommen,» sa’ mannen, «för nu ä’ det inte långt igen te Vaage, och der vi pusta’ var halfvägs.»
Innan de kom’ till Finnebron, stanna’ mannen vid Sandbovallen och släpte af Johannes.
