«Nu har du inte långt hem,» sa’ han, «och nu ska’ du lofva mig att du inte ser dig tebaka, om du hör något dån eller ser något sken.»
Det lofva’ Johannes och tacka’ för skjutsen. Mannen körde sin väg öfver Finnebron, och Johannes gick öfver backen te Blessomgårdarne. Men rätt som det var, hörde han ett dån i jutulsberget, och i ett nu vardt det så ljust på vägen framför honom, att han tyckte han kunde ha sett att ta opp en nål. Han kom inte i håg det han hade lofvat, utan vände på nacken och skulle se hvad det var. Då stod jutulsporten på vid gafveln, och det sken och lyste ut genom den som af många tusen ljus. Midt i öppningen såg han jutulen, och det var mannen, som han hade åkt med. Men från den stunden satt hufv’et på sned på Johannes Blessom, och sådan var han så länge han lefde.
