Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
241
enkans son.

något på mig!» Det gjorde gossen; men hur han nu bar sig åt, så kom han att spilla en droppe på hästländen. Då blef der ett stort, stort vatten, men genom den droppe han spilde, kom hästen att stå långt ut i vattnet; emellertid simmade den ändå i land. Då trollen kommo till vattnet, lade de sig ned för att dricka ur det, och så klunkade de i sig tills de sprucko. «Nu ä’ vi dem qvitt,» sade hästen.

Då de nu hade färdats i lång, lång tid, kommo de till en grön slätt i en skog. «Kläd nu af dig hela rustningen och behåll bara dina trasiga kläder på,» sade hästen; «tag så sadeln af mig och släpp mig, och häng in alltsammans i den stora ihåliga linden här! Sedan skall du göra dig en peruk af granmossa och gå upp till kungsgården, som ligger här nära intill; der skall du söka tjenst. När du sedan behöfver mig, så gå bara hit och skaka på betslet, så skall jag komma till dig.»

Ja, gossen gjorde som hästen hade sagt, och då han fick mossperuken på sig, blef han så usel och blek och eländig, att ingen kunde känna igen honom. Han kom då till kungsgården och bad att få vara i köket och bära vatten och ved åt kocken; men då frågade kökspigan: «Hvarför har du den fula peruken? Tag af dig den! Jag vill inte ha en så’n fuling här inne.» — «Det kan jag inte,» svarade gossen. «jag är inte riktigt ren i hufvudet.» — «Tänker du jag vill ha dig här vid maten, när du är sådan?» sade kocken; «gå ner till stallmästaren, du passar bäst till att gå och

Asbjörnsen.16