med i kriget. Alla de öfriga skrattade, då fångvaktaren sade sitt ärende, och bådo kungen, att han måtte få något gammalt skräp till rustning, så de kunde få roligt åt att se den stackarn vara med i kriget. Det fick han, och dertill ett gammalt uselt ök, som hoppade på tre ben, det fjerde släpade det efter sig.
Så drogo de då ut mot fienden; men de hade icke kommit långt bort från kungsgården, förr än gossen blef sittande fast i ett kärr med sitt ök. Der satt han och ryckte och drog: «hej, vill du opp! hej vill du opp!» sade han till öket. Det hade alla de andra riktigt sin fröjd åt, och skrattade och gjorde narr af gossen, medan de redo förbi. Men knapt voro de borta, förr än han sprang till linden, tog på sig rustningen och skakade på betslet; strax kom hästen och sade: «Gör du ditt bästa, så skall jag göra mitt!» Då gossen kom fram, var slaget redan begynt och kungen i en svår knipa; men bäst det var, hade gossen slagit fienden på flykten. Kungen och hans folk undrade mycket hvem det kunde vara som kom och hjelpte dem; men ingen kom honom så nära att han kunde tala honom till, och då drabbningen var till ända, var han borta. Då de vände tillbaka, satt gossen ännu i kärret och ryckte och drog på det trebenta öket. Då skrattade de återigen. «Nej, se bara, der sitter den token ännu!» sade de.
Andra dagen de drogo ut, satt gossen ännu der; de skrattade igen och gjorde narr af honom; men knapt hade de ridit förbi, förr än gossen återigen sprang
