Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
243
enkans son.

om du befaller det, så får jag väl göra det,» sade gossen. Då han nu skulle gå uppför trapporna om aftonen, trampade och stampade han så, att de måste bedja honom gå sakta, för att inte kungen skulle få veta det. Han kom in och lade sig och begynte strax att snarka. Då sade prinsessan till sin tärna: «Smyg dig nu fram och tag af honom mossperuken!» och det gjorde hon; men i det samma hon skulle nappa åt sig den, höll han den fast med begge händerna och sade att den fick hon platt inte. Och så började han återigen snarka. Prinsessan gaf tärnan på nytt en vink, och då lyckades hon rycka af honom peruken; då låg gossen der så vacker och röd och hvit, som prinsessan hade sett honom i morgonsolen. Sedan låg gossen hvar natt uppe i prinsessans rum.

Men det dröjde inte länge förr än kungen sporde att trädgårdsgossen låg hvarje natt i prinsessans kammare, och då blef han så vred att han hardt nära hade låtit aflifva gossen. Det gjorde han ändå inte, men kastade honom i fångtornet, och sin egen dotter inspärrade han på hennes kammare, så att hon aldrig fick komma ut hvarken natt eller dag. Hur mycket hon gret och bad för både sig sjelf och gossen, så halp det icke; kungen blef derigenom blott ännu mera vred.

En tid derefter blef det krig och ofred i landet, och kungen måste rusta sig mot en annan kung, som ville taga riket ifrån honom. Då gossen hörde det, bad han fångvaktaren gå till kungen och helsa och bedja om harnesk och svärd och tillåtelse att få vara