Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

det är så länge sedan du talade om någonting — och snälla du, berätta om Smörbuk, berätta om Smörbuk och Guldtand!» Jag måste berätta om Smörbuk och hunden Guldtand och ytterligare traktera dem med ett par tomthistorier om Vagertomten och Buretomten[1], som drogo hö från hvarandra och möttes med hvar sin höbörda på nacken och slogos, så att de försvunno i ett hömoln. Jag måste berätta om tomten på Hesselberg, som retade gårdshunden, tills husbonden kastade ut honom ända öfver ladubron. Barnen klappade i händerna och skrattade. «Det var lagom åt honom, den elaka tomten,» sade de, och sedan begärde de att få höra mera.

«Nej, barn, nu plåga ni löjtnanten för mycket,» sade mamsell Cecilia. «Nu talar nog faster Mette om en saga.«

«Ja, berätta, faster Mette!» var det allmänna ropet.

«Jag vet sannerligen inte hvad jag skall berätta,» svarade faster Mette, «men efter som vi nu ha kommit att tala om tomten, skall jag också berätta någonting om honom. Ni komma väl i håg gamla Kari Gusdal, barn, som var här och bakade flatbröd och lefsor och som alltid hade så många sagor och historier att berätta?» — «Ja bevars,» ropade barnen. — «Gamla Kari talade om, att hon tjenade på barnhuset här för många år sedan. Den tiden var det ännu mera ensligt och dystert i den trakten af staden än det är nu, och det der barnhuset är en mörk och otreflig byggnad. Kari kom dit som köksa, och hon var en mycket rask och duktig flicka. En natt skulle hon stiga upp och brygga,

  1. Vager och Bure äro gårdar i Ringerike.