redo förbi, och skrattade åt honom, så de voro färdiga att falla af hästarne. Då de voro borta, skyndade han återigen till linden och kom efter till drabbningen, just som det gälde. Den dagen drap han fiendens kung, så att kriget blef slut med det samma.
Då slaget var förbi, fick konungen se sin näsduk, som den främmande kämpen hade knutit om benet, och då hade han lätt för att känna igen honom; de togo honom då med stor fröjd ibland sig hem till kungsgården, och prinsessan, som såg honom uppifrån sitt fönster, blef så glad, att det kan du aldrig tro; «der kommer allra kärasten min,» sade hon. Då tog han smörjelsekrukan och smorde sig sjelf på benet och sedan alla de sårade, och så blefvo de allesammans bra igen på ögonblicket. Så fick han prinsessan till äkta; men då han kom ned i stallet till hästen den dag bröllopet skulle stå, stod den der så modstulen och slokade med öronen och ville icke äta. Då den unge kungen — ty han hade nu blifvit kung och fått halfva riket — talte honom till och frågade hvad som fattades honom, sade hästen: «Nu har jag hjelpt dig fram, och nu vill jag inte lefva längre. Nu skall du ta svärdet och hugga hufvudet af mig.» — «Nej, det vill jag för ingen del göra,» svarade den unge kungen; «men du skall få allt hvad du vill ha och få stå stilla beständigt.» — «Ja, gör du inte som jag säger, skall jag nog veta att få lifvet af dig,» sade hästen. Då måste kungen göra det; men då han lyfte svärdet och skulle hugga till, var han så bedröfvad, att han måste vända bort
