Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
250
öster om solen och vester om månen.

kan tro hur präktigt det var. Så gaf hvitbjörnen henne en silfverklocka; när det var något hon ville, skulle hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon hade spisat och det led på qvällen, blef hon sömnig efter resan och tyckte att hon kunde ha lust till att lägga sig; så ringde hon på klockan, och hon hade inte tagit i den, förr än hon kom in i en kammare der det stod en bäddad säng, så präktig som någon ville ligga i, både med silkesdynor och omhängen och guldfransar; och allt som der var, var af guld och silfver; men då hon hade lagt sig och släckt ljuset, kom det en menniska och lade sig hos henne, och det var hvitbjörnen, som kastade hamnen af sig om natten; men hon fick aldrig se honom; för alltid kom han sedan hon hade släckt ljuset, och förr än det var ljust om morgonen, var han borta igen. Det gick godt och väl en tid; men så började hon på att bli så tyst och sorgsen, för hon gick der ensam hela dagen och längtade hem till sina föräldrar och syskon. Då nu hvitbjörnen sporde hvad det var, som fattades henne, sade hon att det var så ödsligt der, hon gick der så allena och längtade hem till föräldrarne och syskonen, och det var för det hon inte kunde komma till dem, som hon gick och var sorgsen. «Det kan det nog bli råd för,» sade hvitbjörnen; «men du skall lofva mig, att du inte talar med din mor allena, utan bara när de andra höra på; hon tar dig vid handen,» sade han, «och vill leda dig in i en kammare och tala allena med dig; men det får du alls inte göra, annars gör du oss olyckliga begge två.»