Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
249
öster om solen och vester om månee.

«God qväll du!» sade hvitbjörnen, »God qväll!» sade mannen. «Vill du ge mig din yngsta dotter, så skall jag göra dig lika rik, som du nu är fattig!» sade han. Ja, mannen tyckte det var nog så bra, att han skulle bli så rik; men han tyckte också att han borde tala med sin dotter först, och gick in och sade, att det var en stor hvitbjörn der ute, som lofvade att han skulle göra dem så rika, om han bara kunde få henne. Hon sade nej och ville ogerna, och så gick mannen ut igen och kom öfverens med hvitbjörnen, att han skulle komma igen nästa torsdagsqväll och hämta svar. Emellertid öfvertalte de henne och pratade för henne om all den rikedom, de skulle få, och om huru godt hon skulle få det sjelf; hon fann sig då i det till sist och tvättade och stökade med sina trasor, prydde sig så godt hon kunde och höll sig resfärdig. Och inte var det heller mycket hon skulle ha med sig.

Nästa torsdagsqväll kom hvitbjörnen och skulle hämta henne; hon satte sig upp på hans rygg med sitt knyte, och så bar det af. Då de voro komna ett långt stycke på vägen, sade hvitbjörnen: «Är du rädd?» Nej, det var hon inte. «Ja, håll dig bara väl fast i min ragg, så har det ingen fara,» sade han.

Nu red hon långt, långt bort, och så kommo de till ett stort fjäll. Der bultade hvitbjörnen på, och då gick der upp en port, och de kommo in i ett slott, der det var många upplysta rum, som skeno både af guld och silfver, och så var der en stor sal, der det stod ett dukadt bord, och det så präktigt att du inte