bara hållit ut ett år, så hade jag varit frälst, för jag har en styfmor som har förhexat mig, så att jag är hvitbjörn om dagen och menniska om natten, men nu är det förbi mellan oss, nu måste jag resa från dig till henne; hon bor på ett slott, som ligger öster om solen och vester om månen, och der är en prinsessa med en näsa, som är tre alnar lång; henne skall jag nu ha.»
Hon grät och jämrade sig, men det var ingenting att göra vid det, han måste resa. Då sporde hon, om hon inte kunde få följa med. Nej, det gick inte an. «Kan du säga mig vägen så skall jag leta rätt på dig; det kan jag väl få lof till?» sade hon. Ja, det kunde hon, sade han, men det var ingen väg dit, det låg öster om solen och vester om månen, och dit kunde hon aldrig finna någon väg.
Om morgonen, då hon vaknade, voro både prinsen och slottet borta; hon låg på en liten grön fläck midt inne i mörka, täta skogen och bredvid henne låg samma trasknyte, hon hade haft hemifrån. Då hon nu hade gnidit sömnen ur ögonen och gråtit sig trött, gaf hon sig på vägen, och så gick hon många, många dagar, till dess hon kom till ett stort berg. Utanför det satt en gammal käring och lekte med ett guldäpple. Henne sporde hon om hon visste vägen till prinsen, som var hos sin styfmor på ett slott, som låg öster om solen och vester om månen, och som skulle ha en prinsessa med en näsa, som var tre alnar lång. «Huru känner du honom?» sporde käringen; «kanske det var du, som skulle ha haft honom?» — «Ja, det var det.» — «Jaså, är det du?» sade käringen; «ja, jag vet inte
