Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
254
öster om solen och vester om månen.

något mera om honom, än att han bor på det slottet, som är öster om solen och vester om månen, och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna min häst och den kan du rida på till grannkäringen; kanske hon kan säga dig det, och när du är kommen fram, så behöfver du bara slå till hästen under det venstra örat och be honom gå hem igen; och det här guldäpplet kan du ta med dig.»

Hon satte sig upp på hästen och red i lång, lång tid, och så kom hon till sist till ett berg, der det satt en gammal käring utanför med en gullnystvinda. Henne sporde hon om hon visste vägen till det slottet, som låg öster om solen och vester om månen. Hon sade, som den förra käringen, att hon inte visste något om det, men det var nog öster om solen och vester om månen, «och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna min häst till min närmaste granne, kanske hon vet det, och när du är kommen dit, behöfver du bara slå hästen under det venstra örat och be honom gå hem igen,» och så gaf hon henne nystvindan, «för den kunde hon nog komma att få gagn af,» sade hon. Flickan satte sig då upp på hästen och red i lång tid igen, och omsider kom hon till ett stort berg, der det satt en gammal käring och spann på en guldrock. Henne sporde hon, om hon visste vägen till prinsen och hvar det slottet var, som låg öster om solen och vester om månen. Det gick här liksom förut. «Kanske det är du, som skulle ha prinsen?» sade käringen. Ja, det var det. Men hon visste inte bättre vägen hon än de andra två; öster om solen och vester om månen