Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
257
ÖSTER OM SOLEN OCH VESTER OM MÅNEN.
jag ta dig på ryggen min och försöka om jag kan blåsa dig dit.» Ja, hon ville och hon måste dit, om det på något sätt eller vis var möjligt, och rädd var hon inte, om det gick aldrig så galet, «Ja, ja, du får allt ligga öfver här i natt,» sade nordanvinden, «för vi måste ha dagen på oss, och väl det, om vi ska’ hinna dit.»
Tidigt den andra morgonen väckte nordanvinden henne och blåste sig upp och gjorde sig så stor och stark, att det var förskräckligt; och så bar det åstad med dem högt genom luften, som om de skulle fara till verldens ände med det samma. På bygden var det sådan storm, att det rök ned både skogsdungar och hus, och då de kommo ut öfver storsjön, förliste der skepp
i hundradetal. Så foro de åstad, så långt, så långt,
Asbjörnsen.17
