Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
259
öster om solen och vester om månen.

Om dagen satte hon sig utanför fönsterna i slottet och nystade på nystvindan, och då gick det på samma sätt som förut. Prinsessan sporde hvad hon ville ha för den, och hon sade, att den hvarken var till salu för guld eller penningar, men kunde hon få lof till att komma upp till prinsen och vara hos honom om natten, så skulle hon få den. Men då hon kom dit upp, sof han igen, och allt hvad hon ropade och skrek och riste honom och allt hvad hon grät, så sof han, så att hon inte var i stånd till att få lif i honom; och då dagen började lysa om morgonen, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.

Då det led fram på dagen, satte flickan sig utanför fönsterna i slottet till att spinna på guldrocken, och den ville prinsessan med långa näsan också ha. Hon öppnade fönstret och sporde hvad hon ville ha för den. Flickan sade nu som de båda förra gångerna, att den inte var till salu hvarken för guld eller penningar, men kunde hon få komma upp till prinsen, som var der, och vara hos honom om natten, då skulle hon få den. Ja, det fick hon gerna. Men så var det några kristna menniskor, som voro intagna der, och de hade sutit i den kammare, som var närmast prinsens, och de hade hört att det hade varit ett qvinnfolk inne, som hade gråtit och ropat på honom två nätter å rad, och det sade de till prinsen. Om qvällen då prinsessan kom med sofbägaren, låtsade han som han drack, men slog den bakom sig, för han kunde nog förstå, att det var en sömndryck. Då nu flickan kom in, var prinsen