Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
260
öster om solen och vester om månen.

vaken, och så måste hon förtälja, huru hon var kommen dit. «Ja, nu kom du riktigt till pass,» sade prinsen, «för i morgon skulle jag hålla bröllop; men jag vill inte ha henne med långa näsan, och du är den enda, som kan frälsa mig. Jag skall säga, att jag vill se hvad min brud duger till och bedja henne tvätta skjortan med de tre talgfläckarne på; det går hon in på, för hon vet inte att det är du som har gjort det; men det måste vara en kristen menniska till det och inte sådant trollpack, och så skall jag säga, att jag inte vill ha någon annan till brud än den, som kan göra det, och du kan, det vet jag.» Det var då stor fröjd och glädje på dem om natten. Men dagen efter, då bröllopet skulle stå, sade prinsen: «Jag vill se hvad bruden min duger till först?» Ja, det var inte mer än billigt, sade styfmodern. «Jag har en fin skjorta, som jag vill ha till brudgumsskjorta; men det har kommit tre talgfläckar på den, och dem vill jag ha urtvättade, och jag har lofvat, att jag inte tar någon annan än den, som är god till att göra det, och kan hon inte det, så är hon inte värd att ega.» Ja, det var en småsak, mente de, och det gingo de in på, och hon med långa näsan till att tvätta det bästa hon kunde; men ju mera hon tvättade och gned, desto större blefvo fläckarne. «Åh, du kan inte tvätta,» sade den gamla trollkäringen, mor hennes, «låt mig få den!» men knapt hade hon tagit i skjortan, förr än den blef mycket värre ändå, och ju mera hon tvättade och gned, desto större och svartare blefvo fläckarne. Så skulle de andra trollen till att tvätta; men ju längre det led, desto värre och fulare