Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
261
öster om solen och vester om månen.

blef den, och till sist såg hela skjortan ut som om den hade varit i skorstenspipan. «Åh, ni duger inte til något, någon af er!» sade prinsen; «det sitter en tiggarflicka utanför fönstret här; jag är säker på att hon är mycket skickligare till att tvätta än någon af er. Kom in du flicka!» ropade han. Ja, hon kom in. «Kan du tvätta ren den här skjortan, du?» sade han. «Jag vet inte,» sade hon; «jag tror nog det.» Och knappast hade hon tagit i skjortan och doppat den ned i vattnet, förr än den var drifvande hvit som nyfallen snö och hvitare ändå. «Ja, dig vill jag ha!» sade prinsen. Då blef den gamla trollkäringen så arg, att hon sprack, och prinsessan med långa näsan och småtrollen sprucko nog också, för jag har inte hört något af dem sedan. Prinsen och hans brud löste då allt det kristna folket, som var intaget der, och så togo de med sig mycket guld och silfver och flyttade långt bort från slottet, som låg öster om solen och vester om månen.

Öster om solen och vester om månen.