Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
24
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

«Jag blir rädd — nej, du skall berätta, löjtnant; när du berättar, blir jag aldrig rädd, du berättar så trefligt,» sade en af de små. En annan föreslog, att jag skulle berätta om tomten, som dansade halling med flickan. Det var någonting, som jag mycket ogerna inlät mig på, eftersom det skulle vara sång till. Men de ville på intet vilkor lata mig slippa undan, och jag började redan harkla för att förbereda min oharmoniska röst på att sjunga hallingdansen, som skulle vara med, då den omtalade vackra systerdottern inträdde till barnens glädje och min räddning.

«Nu, barn, nu skall jag berätta, om ni kunna få kusin Lise till att sjunga hallingen för er,» sade jag, i det hon tog plats. «Och så dansa ni sjelfva, eller hur?» Kusinen bestormades af de små, lofvade att utföra dansmusiken, och jag började min berättelse.

«Det var någonstädes, jag tror nästan det var i Hallingdal, en flicka som skulle gå med sötgröt till tomten; om det var en torsdagsqväll eller en julafton, mins jag inte, men jag tror att det var en julafton. Men hon tyckte det var synd att ge tomten så god mat, åt derför upp sötgröten, drack till på köpet ur gräddmjölken och gick ut på logen med hafremjölsgröt och sur mjölk i en grisho. «Der har du hon, din elaking!» sade hon. Men hon hade inte väl sagt det, förr än tomten kom farande och tog fatt i henne och började dansa med henne; det höll han på med tills hon låg der och kippade efter andan, och då det kom folk ut på logen om morgonen, var hon mera död än lefvande.