Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
269
en qvällstund hos en storbonde.

bar fram qvällsmaten åt dem, en träbunke med mjölk och ett fat hårdstampad gröt. Smeden stödde sig mot spiselmuren; han rökte tobak ur en liten snugga, och öfver hans ansigte, som bar spår af sot från ässjan, låg en torr, allvarsam min, som vittnade om att han hade berättat och berättat väl.

«God afton, smed,» sade jag, «hvad är det du berättar, som framkallar så mycket skratt?»

«Hi hi hi,» skrattade småpysarne med själaglada miner, «Kristen talade om fan och smeden; och så om pojken, som narrade honom in i nöten, och nu har han sagt, att han ska’ berätta om Per Sannum, som de underjordiska höll’ hästen för i Asmyrbacken.»

«Ja,» började smeden, «den der Per Sannum var från en af Sannumgårdarne norr om kyrkan. Han kunde signa och han blef ofta hämtad både med häst och släde för att bota folk och kreatur liksom gamla Berthe Tuppenhaug här nere vid sveden. Men hur det var, så måtte han inte var klok nog, för en gång hade de underjordiska bundit honom, så han måste stå en hel natt i sin egen hage med munnen på sned, och det gick inte heller riktigt bra den gången jag nu skall berätta om. Den der Per kunde aldrig förlikas med folk, alldeles som — hm — hm — nå ja, han var en krångelmakare, som bråkade med alla. En gång hade han ett mål vid Stiftsrätten i Kristiania, och han skulle vara der inne till klockan tio om morgonen. Han tänkte han hade god tid, om han red hemifrån qvällen förut, och det gjorde han också; men då han kom i