Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
270
en qvällstund hos en storbonde.

Asmyrbacken, hejdades hästen för honom. Det står inte rätt till der borta; för långliga tider sedan har en karl hängt sig uppe på berget, och det är många, som ha hört musik der, både af fioler och klarinetter och flöjter och andra blåsinstrument. Ja, gamla Berthe kan nog tala om’et; hon har hört’et, och hon säger, att hon aldrig har hört någonting så vackert, det var alldeles som då den stora musiken var hos länsmannen anno 1814. Var det inte så, Berthe?» frågade smeden.

«Jo, det är sant, det är dagsens eviga sanning, far,» svarade käringen, som satt vid spiseln och kardade.

«Nå, hästen hejdades for honom,» fortfor smeden, «och ville inte röra sig ur fläcken. Allt hvad han slog och allt hvad han hojtade och skrek, så dansade han bara i ring, och han kunde hvarken få honom fram eller tillbaka. Tiden led, men det blef inte annorlunda. Så gick det hela natten, och det syntes tydligt, att det stod någon och höll honom, för allt hvad Sannumen svor och dundrade, så kom han inte längre för det. Men då det led fram åt morgonen i dagningen, så steg han af och gick upp till Ingebret Asmyrhaugen och fick honom till att ta med sig en eldbrand, och då han hade kommit upp i sadeln igen, bad han honom svänga öfver hästen med den. Då må ni tro det bar af i fullt fyrsprång, och Per hade göra med att hänga på, och han stannade inte förr än han kom till staden, men då var hästen sprängd.»

«Det der har jag hört förr,» sade gamla Berthe och slutade upp att karda, «men jag har aldrig velat