Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
276
en qvällstund hos en storbonde.

«Katt?» sade hon med det djupaste förakt. Jag kände hvartenda finger på honom; han hade inte mer än fyra, och di va’ ludna, och var det inte tomten, så vill jag inte komma lefvande ur fläcken.»

«Jo, det var tomten, det är säkert,» sade smeden, «för tumme har han ingen, och luden ska’ han vara på händerna; jag har aldrig varit i nappatag med honom, men så ska’ det vara, det har jag hört; och att han sköter hästarne och ä’ den bästa dräng någon kan ha, det vet vi alla, det. Det är många, som ha stor nytta af honom, men d’ä’ då inte bara honom di ha nytta af, för uppe i Ullensaker,» började han återigen att berätta, «var det en man, som en gång hade lika mycket nytta af de underjordiska som andra ha af tomten; han bodde på Rögli. Di visste nog, att huldran höll till der, för det var en gång han for till staden — det var om våren och snön låg qvar här och der — och då han kom till Skjællebäck och hade vattnat sina hästar, kom der utför backen en drift med mörkstrimmiga kor, så stora och feta att det var en riktig fröjd att se dem, och några af folket, som var med, åkte med alla slags säterkärl och redskap på kärror med vackra feta hästar för; men framför gick en storväxt jänta, som hade en blänkande hvit mjölkstäfva i handen.

«Hvart ska’ ni hän vid den här tiden på året?» frågade Rögli-mannen förundrad.

«Åh,» svarade hon, som gick framför, «vi ska’ till säters i Röglihagen i Ullensaker; der ä’ tillräckligt med bete.»