Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
277
en qvällstund hos en storbonde.

Det tyckte han var besynnerligt, att de skulle beta i hans hage; och ingen annan än han hvarken såg eller hörde något, och han frågade alla han mötte på vägen in till staden, men ingen hade sett någon sådan boskapsdrift.

Hemma på gården hos Rögli-mannen gick det också underligt till ibland, för när han hade gjort något arbete efter solnedgången, så förstördes det alltid om natten, och till sist var han rent af tvungen att sluta upp med att arbeta, sedan solen hade gått ner. Men så var det den gången jag ville tala om — det var en höst, och han gick ner och kände på sitt skurna korn, om det var torrt — det var sent på hösten — och han tyckte att det inte var riktigt torrt än, men då hörde han så tydligt huru det sa’ borta i ett berg:

«Kör in ditt korn, du; i morgon snöar det.»

Han till att köra det bästa han kunde; han körde till långt öfver midnatt, och han fick in kornet, men morgonen efter låg snön så djup, att den gick öfver skorna.» —

«Ja, men d’ä’ inte alltid de underjordiska ä’ så snälla,« sade en af smågossarne, «hur var det med henne, som stal bröllopsmaten på Eldstad och glömde qvar sin lufva?»

«Jo, det skall jag säga dig,» sade smeden, som med begärlighet tog fasta på detta tillfälle att få berätta en ny historia.

«På Eldstad i Ullensaker var det en gång ett bröllop; men på bröllopsgården hade de ingen bakugn,