varit der, för hon hade rafsat med sig både kött och fläsk och smör och kaka och öl och bränvin och allt rart som fans; men hon var så förskräckt öfver ungen, att hon glömde qvar en silfverskopa i ölkaret och inte märkte, att hatten föll af henne. Di tog både silfverskopan och hatten och gömde dem på Eldstad; och hatten var sådan, att den som hade den på sig kunde inte ses af någon dödlig menniska annat än kanske af någon som var «synt»; men om den fins der ännu, kan jag inte säga säkert, för jag har inte sett den och jag har inte haft den på mig heller.» —
«Ja, di underjordiska ä’ svåra te att stjäla, det har jag alltid hört,» sade gamla Berthe Tuppenhaug, «men värst ska’ di vara under sätertiden, d’ä’ liksom en lång högtid både för huldror och underjordiska, för medan säterjäntorna går och tänker på sina gossar, glömmer di att göra korstecken öfver mjölk och grädde och annan sätermat, och då tar huldrorna allt hvad di vill. D’ä’ inte ofta folk får se dem, men det händer ibland, och det hände en gång på Nebergsätern uppe i allmänningen här.
Det var några timmerhuggare eller vedhuggare der uppe och högg. Då di se’n skulle gå fram te Nebergsängen te qvälln, så ropa’ det te dem borta i skogen:
«Hälsa Kilde att bägge hennes söner har farit illa, di brände opp sej i soppkitteln.»
Då huggarne kom fram te sätern, så berätta’ di det der för jäntorna och sa’: «Då vi skulle gå hem te qvälln och hade fått yxan på axeln, så sa’ det borta i skogen:
