och derför va’ di tvungna att skicka stekarne bort till granngården, der di hade ugn, och steka dem der. Om qvällen skulle drängen i bröllopsgården köra hem med dem. Då han kom öfver en af myrarne der, hörde han mycket tydligt hur det ropade:
«Hör du, far du till Eldstad fram,
Så säg till Deld,
Att Dild damp i eld!»
Drängen slog på och körde så det hven om näsan på honom, för det var kallt i luften och präktigt slädföre. Och med det samma ropade det efter honom flera gånger, så han mindes det väl. Han kom lyckligt hem med sitt lass och gick fram till bordändan, der tjenarne gingo från och till, allt som de hade tid, och fingo sig något till bästa.
«Nå du, pojke, har fan sjelf skjutsat dig eller har du inte rest efter steken än?» sade en af husfolket. «Jo, det har jag,» sade han, «der ser du den kommer in genom dörren, men jag slog på och lät’et gå, allt hvad märren orkade ta i, för då jag kom på myren, så ropade det:
«Kör du till Eldstad fram,
Så säg till Deld
Att Dild damp i eld!»
«Åh, det var mitt barn, det!» ropade det i gästabudssalen, och så for der en fram, som hon vore galen, hon sprang på den ena efter den andra och slog dem i skallen allihopa; men till sist föll hatten af henne, och då fick di se, att det var en huldra, som hade
