figur till karl var han. Han var låghalt, och det så det förslog. Det ena ögonblicket var han liten som en småpys, men när han reste sig på sitt långa ben, blef han stor och lång som ett troll. Och i fråga om utförsgåfvor var han en riktig bjesse.
Då han kom till kungsgården och sade, att han ville ha kungadottern till att skratta, tyckte kungen att det inte kunde vara så omöjligt just; «men Gud tröste dig, om du inte får henne till det,» sade kungen; «remmarne skära vi bredare för hvar och en som försöker.»
Skolmästarn begaf sig ut på gården; der stälde han sig utanför kungadotterns fönster, och han predikade och messade efter sju prester och läste och sjöng efter sju klockare, som hade varit i bygden der. Kungen skrattade åt skolmästaren, så att han måste hålla sig i trapp-pelaren, och kungadottern skulle just till att dra på smilbandet, men så var hon lika butter och allvarsam igen, och så gick det inte bättre med Pål Skolmästare än det hade gått med Per Soldat — för Per och Pål hette de —. De togo honom och skuro tre röda remmar ur hans rygg, strödde salt i, och så skickade de honom hem igen.
Nu ville den yngste åstad, och det var Torrveds-Hans. Men bröderna skrattade åt honom, gjorde narr af honom och visade honom sina trasiga ryggar, och fadern ville inte låta honom gå, för han sade, att det kunde inte tjena någonting till för honom, som inte hade något vett; han kunde ju ingenting, och han gjorde ju ingenting; han satt bara i spiseln som en
