katt, gräfde i askan och spintade torrvedsstickor. Men Torrveds-Hans gaf sig inte, han tiggde och bad så länge, tills de blefvo trötta vid hans käx, och slutligen fick han då lof att gå till kungsgården och fresta lyckan.
Då han kom till kungsgården, sade han inte, att han ville få kungadottern till att skratta, utan han bad om han kunde få tjenst der. Nej, de hade ingen tjenst åt honom, men Torrveds-Hans gaf sig icke för det; de kunde väl behöfva någon att bära ved och vatten åt köksan i en så stor gård, sade han; ja, det tyckte kungen inte kunde vara så tokigt, och han var väl trött vid hans käx, han också; så skulle då Torrveds-Hans slutligen få lof att bli der och bära ved och vatten åt köksan.
Då han en dag skulle hämta vatten i bäcken, fick han se en stor fisk, som stod under en gammal fururot, som vattnet hade skurit jorden bort ifrån; han satte ämbaret så sakta under fisken. Men då han skulle gå hem till kungsgården, mötte han en gammal käring, som ledde en guldgås.
«Goddag, svärmor!» sade Torrveds-Hans; «det var en grann fågel ni har; och så vackra fjädrar sen! — Det lyser lång väg af dem. Hade en så’na fjädrar, så kunde en slippa att spinta torrvedsstickor,» sade han.
Käringen tyckte lika bra om fisken, som Hans hade i ämbaret, och sade, att ville Hans ge henne fisken, så skulle han få guldgåsen, och den var sådan, att när någon rörde vid den, blef han hängande fast, bara man sade: «Vill du vara med, så häng på!»
