går han åt venster och tar af te höger, och så har han stora raka vägen ända fram te Stubdal i Aasa.»
Fastän ej heller denna anvisning var fullkomligt tillfredsställande, isynnerhet som det var första gången jag vek af så långt ut från stora landsvägen, begaf jag mig modigt på väg, och alla betänkligheter voro snart försvunna. Från liden öppnade sig då och då mellan granar och höga furor utsigt öfver dalen med dess löfpartier och ängar, mellan hvilka elfven bugtade sig som en smal silfverstrimma. Rödmålade gårdar lågo så vackert och norskt på höjderna af de gröna sluttningarne der nere, der karlar och qvinnfolk voro sysselsatta med slåttern. Från skorstenar här och der steg röken upp blå och lätt mot en mörk bakgrund af granklädda åsar. Öfver detta landskap hvilade ett lugn och en frid, som knapt lemnade rum för någon aning om hufvudstadens närhet. Då jag hade kommit in på åsen, ljödo toner af valdthorn och ett klingande, af ekot många gånger upprepadt dref öfver till mig, men det aflägsnade sig allt mer och mer, och slutligen var det endast dess genljud som nådde mitt öra. Nu hörde jag också elfven; den brusade vildt långt bort till venster, men allt efter som jag kom längre fram, närmade gångstigen sig den så småningom, och åsarne trängde sig på vissa sträckor så nära tillsammans, att jag ibland gick på bottnen af en djup, skum dal, som till största delen upptogs af elfven. Men vägen aflägsnade sig åter från elfven; det var minsann «liksom lite’ krångligt», ty den bugtade sig än hit än dit och på
