vissa ställen syntes den knappast alls. Det gick uppåt, och då jag hade gått öfver en liten höjd, såg jag mellan furustammarne ett par blänkande skogssjöar och vid en af dessa en säter på en grön backsluttning i aftonsolens guld. I skuggan under backen stodo ruggar af frodiga ormbunkar; epilobierna reste sig ståtligt mellan stenarne med sina höga, röda, praktfulla blomsterspiror; men den allvarsamma stormhatten lyfte hufvudet ännu högre, såg mörk och giftig ned på dem och nickade takten till gökens galande, alldeles som om den ville räkna efter huru många dagar den hade qvar att lefva. I den gröna backsluttningen och nere vid vattnets brädd prunkade hägg och rönn i blommande sommarskrud. De spredo stark, uppfriskande doft vida omkring och riste vemodigt sina hvita blad öfver säterbackens spegelbild i vattnet, som på alla öfriga kanter var omringadt af granar och mossiga klippor. I sätern var ingen hemma. Alla dörrar voro stängda och tillåsta. Jag bultade på öfverallt, men ingenstädes något svar, någon upplysning om vägen. Jag satte mig på en sten och väntade en stund, men ingen kom. Qvällen föll på; jag tyckte jag inte kunde vänta längre och gick min väg. Det var mörkare i skogen, men inom en kort stund kom jag till en timmerdam eller fördämning öfver ett stycke af elfven mellan två små skogssjöar; jag antog att det var här jag skulle «gå åt venster och ta af åt höger.» jag gick öfver, men på den sidan af fördämningen var det endast — så föreföll det mig — flata, glatta, fuktiga
