klippor och icke ett spår till någon väg; på den andra, högra sidan af dammen, var det en mycket trampad stig. Jag undersökte bägge sidorna upprepade gånger, och fastän det tycktes strida mot den anvisning jag hade fått, beslöt jag att välja den största vägen eller stigen, som gick framåt på högra sidan om vattendraget. Så länge den följde den mörka skogssjön, var den förträfflig och lätt att urskilja, men plötsligt vek den af i en riktning, som enligt min åsigt ungefär var motsatt den jag skulle gå, och förlorade sig i ett oredigt nät af kreatursvägar djupt in i skogens mörker. Obeskrifligt trött af detta ängsliga, villsamma sökande, kastade jag mig ned i den mjuka mossan för att hvila ett ögonblick, men tröttheten segrade öfver den oro, skogsensamheten ingifver, och jag vet ej huru länge jag sof. Vid ett vildt skrik, hvars eko ännu klingade i mina öron, då jag vaknade, sprang jag upp; men jag kände mig ännu tröstad af taltrastens sång; jag tyckte icke att jag var alldeles öfvergifven, så länge jag hörde dess muntra slag. Himlen var täckt med moln och den djupa skymningen i skogen hade tilltagit. Det föll ett fint duggregn, som väckte nytt lif i hela växtverlden och fylde luften med en frisk krydd-doft, men det tycktes också väcka alla skogens nattliga ljud och toner till lif. Mellan topparne öfver mig hörde jag en ihålig metallisk klang, som af grodornas qväkande, och ett gält hvisslande och pipande läte. Rundt omkring mig surrade liksom af hundra spinnrockar; men det hemska i alla dessa toner var, att de det
