Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
27
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

väl och drog till dem, sade Stine, och det är då sant, de kommo sig upp och blefvo rikt folk, men om det var tomten som hjelpte dem, skall jag inte kunna säga,» tillade fru Skau och hostade och harklade sig efter ansträngningen med denna för henne ovanligt långa berättelse.

Då hon tagit sig en pris snus, qvicknade hon vid och började på nytt igen:

«Min mor var en sanningskär menniska; hon berättade en historia, som har händt här i staden, och det var på en julnatt, och den vet jag är sann, för det kom aldrig ett osant ord från hennes mun.»

«Låt oss få höra den, fru Skau,» sade jag. «Berätta, berätta, fru Skau!» ropade barnen.

Frun hostade litet, tog sig ännu en pris och började:

«Då min mor ännu var flicka, gick hon ibland och helsade på en enka, som hon kände; hon hette — ja, hvad var det nu hon hette? Fru — jo, fru Evensen var det, och hon var en fru något öfver medelåldern, men om hon bodde uppe vid Qvarngatan eller inne i hörnet vid Lilla kyrkbrinken, det kan jag inte så noga säga. Det var en julafton liksom nu; då tänkte hon för sig sjelf att hon skulle gå i julottan på juldagsmorgonen, för hon var flitig med att gå i kyrkan, och så satte hon ut kaffe, för att få sig litet varmt att dricka, så att hon inte skulle vara fastande. Då hon vaknade, sken månen in på golfvet, men då hon skulle se på klockan, hade den stannat, och visaren stod på half tolf. Hon visste inte huru dags det var på natten; hon gick till fönstret och såg bort åt kyrkan till. Det lyste