Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
305
en sommarnatt i krokskogen.

då jag hade gått öfver bäcken och närmade mig sällskapet från sidan, såg jag honom nu i full belysning från elden. Det var en liten karl med en lång, krokig näsa. En blå, rödkantad toppmössa, som han hade på sig, förmådde knapt hålla den tjocka, gråsprängda hårluggen i styr, och en kortlifvad, längskörtad Ringeriksrock af mörkgrått vadmal med afnötta sammetskanter gjorde att det blef ännu mer i ögonen fallande huru rund och krokig hans rygg var.

Den nykomne tycktes tala om björnen.

«Månn tro det?» sade gubben. «Hvad skulle han der att göra? D’ä’ något annat brakande du har hört, för der, på den torra furumon, växer ingenting som nalle kan gå efter,» tillade han. «Jag tror nästan att du ljuger, jag. D’ä’ ett gammalt ordspråk att rödt hår och furuskog, de trifvas inte i god jord,» fortfor han halfhögt. «Om det åtminstone hade varit i Björnhålet eller i Nallesdal. Knut och jag både hörde och såg’en der har om dagen — men här? Nej, så nära intill elden kommer han då sannerligen för Gud inte. Du har skrämt dig sjelf.»

«Nej, ta mej dalern hörde jag inte hur han prasslade och brakade i mon, min käre Thor Lerberg,» svarade den andre, stött och förargad öfver den gamles tvifvel och hån.

«Seså,» fortsatte Thor i sin förra ton, «det var väl en buskbjorn, min gosse.»

Jag trädde nu fram och sade, att det förmodligen var mig han hade hört, berättade huru jag hade tagit fel

Asbjörnsen.20