— och när han vakna’, stod solen redan vid bergstopparne. Men famnen ville han ha full, innan han sluta’, och han te att hugga. En stund gick de’ bra, och han högg så spånorna rök om honom; men de’ blef allt mörkare och mörkare. Och än var det qvar en liten gran, som han ville ha med, men knapt hade han huggit det första hugget i den, så flög yxen af skaftet. Han te att leta efter den; te sist hitta han den i en vattpuss. Men bäst de’ var, tyckte han att någon ropa’ hans namn; han kunde inte förstå hvem de’ kunde vara, för Helge Myra hade ingenting ute i skogen att göra, och andra fans der inte på långt håll. Han lyddes och lyddes, men han hörde ingenting, och derför tänkte han att han hade hört galet. Så gaf han sej te att hugga igen, men rätt som de’ var, så rök yxen af skaftet på nytt igen. Ändtligen hitta’ han den den gången också, men då han skulle te att hugga på norra sidan, hörde han tydligt att de’ ropa’ bort i bergväggen: «Halvor, Halvor! Tidigt kom du, och sent går du.» — «Men då jag hörde det,» sa’ han, «var de’ nästan som om jag hade gått af i bägge knäna, och jag fick knapt ut yxan ur granstammen,» sa’ han, «men då jag väl kom i farten, for jag i ett springande rakt ner te Helges stuga.» —
«Ja, de’ har jag hört förr,» sade Thor Lerberg, «men de’ var inte de’ jag mente, de’ var om den der gången, då han var på bröllop i vårla’går’n på Kilebacken.»
«Jaså, den gången, ja de’ var så här, de’,» tog gossen oförtrutet till ordet. «De’ var på vårsidan, alldeles nyss före påsktiden anno 1815, medan far bodde
