Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/373

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
307
en sommarnatt i krokskogen.

«Men nu ä’ han ve’ Storflaaten,» sade han, vändande sig till mig, då jag slutat min berättelse, «d’ä’ den största sjön i den har skogstrakten, och när de’ lider på dagen, ska’ de’ nog gå för sej te hitta fram, för vi har båt, och när han har kommit öfver, så ä’ de’ inte så långt te Stubdal. Nu kan han väl behöfva hvila sej och få i sej lite’ mat. Jag har inte annat än ärtmjölslefsor och härsket fläsk, och d’ä’ väl ovan kost för honom, de’, men ä’ han hungrig, så . . . Ja, kanske han kunde vilja ha lite’ fisk? Jag har varit ute på fiske, och präktiga stenöringar har jag fått — ja, just i sjön.» Då jag tackade för detta anbud, bad han en af de yngre ta en «vacker fisk» af knippan och steka den på glöden.

Emellertid frågade gubben mig hvem och hvarifrån jag var, och då han hade slutat med det och jag med god aptit grep mig an med min måltid, visade det sig, att den historia, han berättade vid min ankomst, var slutad; ty han uppmanade en af de yngre att nu berätta hvad han hade sagt hade händt hans far, då han låg på timmerhygge.

«Ja,» svarade denne, en groflemmad pojke med ett raskt, oförfäradt utseende — han var icke mycket mer än tjugu år —, «de’ kan snart vara omtaladt. Far min var på huggning hos honom, som bor på Ask i Lier, och högg der uppe i Askskogen. Om qvällen gick han te en stuga längre ner i bygden och höll te hos Helge Myra — du kände ju Helge Myra, du, Thor Lerberg? Men en dag hade han sofvit middag för länge — de’ kom öfver honom en så’n tung sömn