di som tenntallrikar. Håret de’ stod ut som svinborst och skägget var inte en bit bättre, så jag tyckte de’ var ett förskräckligt fult troll och gaf mej te att läsa de’ lilla jag kunde. Med de’ samma jag kom te: «Jesu namn, Amen» — sjönk han rakt ner — i jorden förstås.
Jag red vidare och småmumlade på en psalm; men rätt som de’ var, så larfva’ karlen emot mej igen oppifrån skogsbacken. Jag te att läsa Fader Vår igen, och då jag kom te: «Fräls oss ifrån ondo», så sa’ jag Amen i Jesu namn, och se’n var han borta. Men knapt hade jag ridit en fjerdingsväg förr’n jag mötte den otäckingen på en stockbro. Då gick de’ liksom blixtar ut ifrån hans ögon och hår och skägg, och så riste och skaka’ han påsen, så de’ for blåa och gula och röda eldstungor ut ur den, och de’ spraka’ hemskt. Men då vardt jag arg: «Åh, dra du ända rakt te helvetes pöl och pina, ditt förbannade bergstroll», sa’ jag till karln, och då var han borta med de’ samma. Men fast jag red, så drog de’ ut långt på tiden för mej, och jag var rädd jag skulle möta den styggen än en gång. Då jag kom till Löfliden, visste jag att de’ låg en bekant der, som skulle hugga timmer. Jag bulta’ på och bad att få ligga der tills de’ blef ljust; men tror ni jag kom in? Per sa’ att jag kunde fara om dagen som annat folk, så slapp jag be om husrum. De’ visste jag också, min käre Per, sa’ jag, men jag kom ingen hvart med honom. Då förstod jag, att trollet hade varit der och skrämt honom och satt upp honom emot mej, och så måste jag ge mej i väg igen.
