Men då sjöng jag, så de’ gaf eko i bergena: «Ett litet barn, ett litet barn så gladeligt» — och så gick jag på ända till’s jag kom ned te Stubdal, der fick jag låna hus — men då var natten nästan öfver, — förstås.»
Det sätt, hvarpå han föredrog dessa berättelser, var som hela hans tal långsamt och uttrycksfullt. Han hade den vanan att ofta upprepa vissa ord eller delar af satsen eller hänga en eller annan öfverflödig förklaring bakefter. I allmänhet anbragte han dessa upplysningar för åhörarne efter något försök att vidmakthålla elden i pipan, och de föreföllo mig vara af så komisk effekt, att jag i den muntra stämning, hvari jag kommit efter min väl öfverståndna nattliga vandring, ofta hade svårt för att låta bli skratta högt. Denna omständighet får jag väl också tillskrifva, att hans berättelser ej gjorde det intryck på mig, som kunnat väntas efter hvad jag nyss hade upplefvat.
Men under Thor Lerbergs berättelse kom en person ut ur riskojan, som tycktes ha legat der och sofvit. Jag visste inte riktigt hvad jag skulle tro om honom, ty han kom verkligen den föreställning, jag hade gjort mig om rimtussar och bergstroll, närmare än någonting som jag hittills hade sett. Det var en liten torr, mager man med hufvudet på sned, röda ögon och en stor papegojnäbb. Omkring munnen hade han ett drag, som om han ville spotta folk i synen. Han satt länge och grinade, gjorde grimaser med sin starkt framstående underläpp och röck eller nickade åt sidan med hufvudet, som om han ogillande slog takten till Thor
