stekt hel och hållen, me’ allt tillbehör, ackurat som om han va’ lifs lefvande. Rätt som de’ va’, kom ho’ inkankandes me’ två stora bränvinsflaskor och satte breve’, och så satte ho’ sej midt för mej, ho’ satte sej inte midt för mannen sin, som käringa ska’ göra. Se’n gaf ho’ sej te att skära och skära, och så slant knifven in i hennes hand, så ho’ skar af ett stort stycke, som for utåt golfve’. «De’ der ska’ du ha, Ola,» sa’ käringen. «Nej, de’ vill ja’ ha’,» sa’ ja’. Och då fick ja’ de’, ja’ som va’ främmande. Se’n åt vi både grisstek och tetugg, och medan vi satt och åt, så drack vi dram om dram, dram om dram. Ola vardt skral, men ja’ åt; ju värre han vardt, dess mer åt ja’. Ja’ stod mej bra, ja’ som va’ skral, med illa gick de’ för honom, som åt. Se’n sa’ ja’ tack för mej, och så gjorde ja’ som tiggar’n och for från Galen och rakt te Skarud i ett huj me’ de’ tunga lasse’ och Skarudbackarne te på köpet, och märra pusta inte en endaste pust.»
