på de’ fjerde hundra’t på veckan — och de’ der klänningstyge’ hade ja’ loft’na ända se’n ja’ börja’ fria te’na. Nå, ja’ köpte de’ der klänningstyge’ och så la’ ja’ ändå femti skeppunds tyngd på den svarta märra, och så for jag te Bærums bruk och köpte e’ tacka, som va’ fem fjerdingsväg på kant och tjockleken efter bredden, som tackorna ska’ vara, begrips. Se’n for ja’ i väg oppåt och körde opp alla Jonsrudbackarne, utan att märra fick pusta en enda pust. Och så kom ja’ te Ola i Galen, d’ä’ en så’n obegripligt hyggliger kar’ och d’ä’ käringa hans också. Ja’ band märra mi’ i forlasset, ja’, som en forman ska’ göra. Ola kom ut. «Gör inte de’,» sa’ Ola. «Sätt in hans märr, du,» säjer han te sin drängpojke. «Du ska’ komma me’ in, du,» säjer Ola te mej. Så kom ja’ in i köket och gick bort te spiseln och ville värma mej, som en forman plär göra. »Nej, kom in i kammarn,» sa’ Ola te mej. Så gick ja’ in i kammarn, ska’ ni si, och satte mej borta ve’ spiseln. Då kom käringa me’ två stora tjocka smörgåsar på hvar sin sida af en tallrik och bränvinsglaset midt på tallriken. Ja’ tog den ena och åt opp’na. «Du ska’ ha den andra också,» sa’ käringa. Se’n sa’ Ola: «Du ska’ väl ta in någe’ varmt åt oss te dricka också,» sa’ han. Käringa kom inkankandes me’ bränvinskaffe så star’t, att de’ riktigt fräste i koppen, ska’ ni si. Då ville ja’ ge mej i väg. «Nej,» sa’ Ola, «nu ska’ du stanna te midda’n,» sa’ Ola. Ja’ satt der och undra’ och undra’ hva’ de’ skulle bli’ te midda’n. Käringa kom inkankandes me’ en spä’gris på e’ bricka, som va’
