Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/394

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
326
EN SIGNEKÄRING.

«Nej, se på den här lilla vackra gossen!» sade signekäringen inställsamt och tog det vaknande barnet, som stretade emot den främmande qvinnans smekningar och lipade åt hennes vämjeliga söta miner, »han ä’ så hvit och ljus som en engel; han ä’ lite’ mjuk i sina leder, d’ä’ han, men om di säger att d’ä’ en bortbyting, så ljuger di på’n, ja, det’ gör di! Nej, mor, d’ä’ svek,» sade hon med en ton af fullaste öfvertygelse och vände sig till modern, «d’ä’ svek!»

«Tyst, tyst, jag tyckte det knacka’ i väggen. Åh, Gud tröste mej, har Truls kommit tebaka?» sade hustrun på Rognehaugen, förskräckt öfver att ertappas af mannen i kaffesladder med signekäringen. Hon sprang bort, öppnade dörren och såg ut; men der var ingen annan än en brokig katt, som satt på trappan och putsade sina våta tassar efter en vårjagt bland albuskarne. Truls var det inte, men utanför väggen i solskenet satt en gröngöling och hackade och knackade för att väcka de dåsiga insekterna ur vinterdvalan. Hvarje ögonblick vred han på hufvudet, som om han såg efter någonting, men det var ingenting annat än en aprilskur han väntade.

«Ä’ det någon der?» frågade signekäringen. «Jaså,» fortfor hon, då frågan besvarades nekande, «låt då dörr’n stå, så få vi lite’ godt af solen, och så ser vi hennes man, när han kommer, för han ä’ väl åt det hållet.»

«Han for med skidkälken efter ett lass löfruskor åt getterna,» svarade hustrun. «Men jag ä’ så rädd han ska’ komma på oss. Sist fick han veta att du hade varit