Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
327
EN SIGNEKÄRING.

här, och han var så arg, så det var inga händer med honom, och så sa han, att jag skulle få några slantar att gå te doktorn med; han ville inte veta af så’na der dumheter och nå’n öfvernaturlig kurering, för han ä’ så lärd, så — han tror inte på så’nt, ända se’n han gick omkring på bygden med Johannes skolmästare.»

«Te doktorn? Tvi!» sade signekäringen och spottade. «Jo, det skulle nå’n bjuda te att komma te den käxen med sin fattig-dom. Kommer en inte med guld och dyrbara skänker,» fortfor hon knotande, «så hugger och biter han, som det vore hundar och inte folk han hade te göra med. Hur var det, då Gertrud Kostebacken låg och drogs med döden och hade barnvärkar på tredje dygnet, tror du? Nej, han ville då visst inte ut te en fattigkäring, för han var på julkalas hos skrifvarn, och inte reste han heller, förr’n de hota’ honom med både biskop och amtman. Han kunde för resten gerna ha låtit bli, för när han kom på går’n, var käringen död. Nej, gå te doktorn för ett barn, som har svek, det skulle fanken göra. Ja, Gud bevars, du må gerna gå för mej,» sade hon spotskt. «Men kan han hjälpa mer än som så — så vill jag aldrig mer skaffa någon hälsan tebaka här i lifvet. Di kan inte med svek, för det står inte om det i böckerna, di kan inte hjälpa mot den sjukdomen, och det vet di också, derför ger di hvarken pulver eller elaka drycker eller så’nt der sattyg för den. Nej, d’ä’ inger annan bot än te stöpa, men det förstår di sej inte på.»