Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/396

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
328
EN SIGNEKÄRING.

«Sätt nu på stöpskeden, mor,» började hon i en annan tonart, »för det lider te midda’n. Har vi stöpt två gånger, sa måste vi stöpa den tredje med, för annars går det på tok. Barnet har svek, men det fins nio slags svek. Ja ja, det har jag sagt dej, och du såg ju, att han hade varit ute både för trollsvek och vattensvek, för den första torsda’n så vardt det en karl med två stora horn och en lång svans. Det var trollsvek. Sist så vardt det en hafsfru. Ja, du såg’na ju tydligt, som hon var afbildad. Det var vattensvek. Men nu ä’ det torsdag igen, och nu spörjs det hvad det blir, då vi stöper. D’ä’ den tredje gången som det kommer an på, ska’ du veta, Der har du barnet,» sade hon och räckte det till hustrun. «Låt mej nu få i mej den här kaffetåren, så ska’ jag ta’ i tu me’t.»

Då kaffet var drucket och den sinkade koppen bortsatt med ett «tack och heder», gick hon betänksamt fram till spiseln och tog fram en snusdosa.

«Se’n sista torsda’n,» sade hon, «har jag varit i sju kyrksocknar och skrapat fönsterbly från fönsterna vid nattetid, för det tog slut på kyrkblyt den gången. Det kan trötta ut en både te själ och kropp,» mumlade hon för sig själf, medan hon ur snusdosan riste ut i stöpskeden litet af det efter hennes påstående så mödosamt insamlade blyt.

«Du har väl hämtat nordrinnande vatten vid midnatt?» frågade hon vidare.

«Ja, jag var vid qvarnbäcken i går natt; d’ä’ det enda vatten som ä’ nordrinnande på hela trakten,»