Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/398

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
330
EN SIGNEKÄRING.

Signekäringen betraktade dem länge, funderande med hufvudet på sned; derpå nickade hon och sade:

«Liksvek! Liksvek! Först trollsvek, sedan vattensvek och så liksvek. Ett af dem kunde ha varit nog,» tillade hon och skakade på hufvudet. «Ja, nu ser jag hur det har gått till,» fortfor hon högt och vände sig till matmodern i huset. «Först har ni farit genom en skog och förbi ett berg, medan trollena va’ lösa; der sa’ du Jesu namn. Se’n for ni öfver ett vatten; der sa’ du Jesu namn öfver barnet; men då du kom förbi kyrkogården, var det före hanegället, der glömde du det och så fick barnet liksvek.»

«I Jesu namn, hur kan du veta det?» utbrast hustrun med häpen min. »D’ä’ sant hvart eviga ord du säger. Då vi reste hem från Sätern, kom vi så sent ut, för det hade kommit bort några får för oss, och det var redan mörkt, då vi for genom Hemsätersskogen, och en gång tyckte jag jag såg ett ljussken borta i skogen och jag hörde liksom hur en port gick opp i Vesätnabben — der säger di det ska’ vara bergtroll -. «I Jesu namn,» sa’ jag i det samma öfver barnet. Då vi for öfver elfven, hörde jag ett skrik så hemskt, att jag sa’ «I Jesu namns öfver barnet — men di andra sa’ att det bara var lommen, som skrek mot fult väder.»

«Ja, det var nog det, om det också bara var lommen,» sade signekäringen, «när den dårar ett spädbarn, så får det svek.»

«Det har jag också hört; jag trodde det var det som värre var den gången,» fortfor den andra. «Men