då vi kom förbi kyrkogården, var det öfver midnatt, och der blef stuten rent galen för oss, och husbonds kritter va’ inte en bit bättre, och det vardt ett så’nt styr med boskapen, att jag inte kom i håg te signa barnet.»
«Der fick han ’et, mor, d’ ä’ liksvek från kyrkogården. Se sjelf i stånkan här: der står en likkista, och der står ett kyrktorn, och i kistan ligger det ett lik och spärrar ut fingrarne,» sade signekäringen salvelsefullt, uttydande de mystiska figurer som bildades af det smälta blyt.
«Hm, hm, hm, d’ ä’ ett råd,» mumlade hon åter, dock högt nog för att det kunde höras af den andra.
«Hvad ä’ det för ett råd?» frågade denna, på en gång glad och nyfiken.
«D’ ä’ ett råd — d’ ä’ besvärligt, men det får inte hjälpas,» sade signekäringen. «Jag ska’ skapa till ett lindebarn, och det ska’ jag gräfva ner på kyrkogården, så tror di döda att di ha fått barnet te sej, och Gud hjälpe mej om di märker annat! Men det behöfs ärfdt silfver. Har du något ärfdt silfver?»
«Ja, jag har ett par gamla silfvermarker, som jag fick i faddergåfva; jag har inte nänts röra dem förr, men när det gäller lif, så —» sade hustrun och började genast söka i lådfacket i en gammal kista.
«Den ena ska’ jag lägga i berg, den andra i vatten, den tredje ska’ jag gräfva ner i vigd jord, der han fick sveket; tre måste jag ha,» sade käringen, «och så några trasor att göra ett lindebarn af.»
