med några kollass och sålde, och då han hade sålt dem, strök han fram och åter på stadsgatorna och såg sig omkring. På hemvägen kom han i lag med grannar och socknebor och söp och drack och pratade om allt det han hade sett i staden. Det underligaste han såg, sade han, det var att der var så många prester, och dem gingo alla menniskor och helsade på och togo af sig mössan för; «jag skulle önska jag vore prest, jag också, så helsade de kanske på mig med; nu låddes de knappt se mig,» sade han.
«Ja, om inte annat, så ä’ du då svart nog till prest,» sade grannarne till kolaren; «medan vi nu ändå ä’ ute, så kunde vi ju resa på auktionen efter gamlepresten och få oss en tår till lifs, och der kan du köpa hans kappa och krage,» sade de. Ja, de gjorde så, och då han kom hem, hade de icke en skilling qvar.
«Nu har du väl både mat och dryck och pengar?» sade käringen.
«Ja, nu skall här inte fattas mat och dryck, mor,» sade kolaren; «för nu har jag blifvit prest!» sade han; «här ser du både kappan och kragen!» — «Och det vill du få mig till att tro? Starkt öl gör stora ord,» sade käringen; «du är lika glad, hur det än bär till,» tyckte hon. «Du ska’ hvarken jämra dig eller skryta öfver milan, förr’n kolena ha kallnat,» sade kolaren.
Så var det en dag, som det reste så mycket prestklädt folk förbi hos kolaren på väg till kungsgården, så att de kunde märka, att det var något på färde der. Ja kolaren ville vara med han också och
