Kyrkan var upplyst, och då jag kom in, var det kyrkan hemma i Dalen. Der syntes inga andra till än Dalsbor med röda lufvor, soldater i full uniform och bondflickor med hucklen och röda kinder. Presten stod på predikstolen; det var min farfar, som dog, då jag var liten gosse. Men bäst som han var midt inne i sin predikan, gjorde han en volt rakt ned i kyrkan — han var känd som en rask fyr — så att prestkåpan for åt ett håll och kragen åt ett annat. «Der ligger presten och här är jag,» sade han med ett af sina kända uttryck, «och låt oss nu få oss en springdans.»
Ögonblickligen virflade hela församlingen i den vildaste dans, och en stor lång Dalsbo kom fram och tog mig i axeln och sade: «Du ska’ vara med, min gosse!»
Jag visste icke hvad jag skulle tro, då jag i det samma vaknade och kände taget i min axel och såg den samme jag hade sett i drömmen luta sig öfver min säng med Dalslufvan ned öfver öronen, en pels på armen och ett par stora ögon oafvändt riktade på mig.
«Du drömmer visst, gosse,» sade han, »svetten lackar om din panna och du sofver tyngre än en björn i sitt ide. Guds fred och glad jul skulle jag helsa från far din och Dalsborna. Här är bref från lagmannen[1] och pels åt dig, och Blacken står på gården.»
«Hvad i herrans namn, är det du, Thor?» Det var min fars fördräng, en präktig Dalsbo, «Hur i all verlden har du kommit hit nu?» utropade jag glad.
«Jo, det skall jag säga dig,» svarade Thor, «jag kom med Blacken, men annars var jag med lagmannen
- ↑ Motsvarande norska benämningen «Sorenskriver».
