Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
43
MATHIAS SKYTTS HISTORIER.

En gång — men det var långt efter detta, då voro vi fullvuxna allesammans — det var en söndagsmorgon jag och bror min kommo hem, vi hade varit ute och fiskat om natten, då fingo vi höra ett sådant friskt dref i Solbergmarken, det var så många hundar, och det lät så vackert. Jag var trött och gick in och lade mig, men bror min sa’, att han tyckte det var så grant väder, han hade lust att höra på drefvet. Bäst det var, så tappade hundarne spåret. Då gick han dit bort, för han tänkte han kanske kunde få se haren eller skrämma upp honom igen. Men då han kom bort till uthuggningen i skogen, stod der en rödmålad byggning midt framför honom, så stor och präktig, men alla fönstren sutto på sned och dörrarne också. Han undrade på hvad det kunde vara för en byggning som . låg der, han tyckte han kände så bra till den trakten; men den hade han aldrig sett förr. Framför byggningen låg en stor mosse, den ville han gå öfver och se litet närmare på huset. Intet folk syntes till. Då tänkte han för sig själf, att han skulle gå hem och tala om det för mig och ta mig med sig dit bort.»

«Åh, det var skada,» sade jag, «att han inte kastade stål eller sköt öfver den, ty bössa hade han ju med sig, och när ni kommo tillbaka, var väl alltsammans borta?»

«Ja, det har ni rätt i,» sade Mathias, «hade det varit jag, så hade jag skjutit midt in i den, men han blef alldeles handfallen, han. Men nu ska’ ni få höra, det blef ändå värre: då han hade kommit midt ut på