Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
42
MATHIAS SKYTTS HISTORIER.

heller riktigt, utan det var som om han gled fram, och i en af de mörkaste klyftorna nedanför dalen försvann han. Jag såg snart att jag inte hade varit ensam om att se honom, for strax derefter kom orrhönan framsmygande vid en tufva, hälde på hufvudet och sträckte på halsen och såg försigtigt nedåt, der mannen hade försvunnit; men då skall man se att jag fick upp bössan till ögat, och knall! der låg hon och flaxade med vingarne.»

«Så var det med det. Men en annan gång hemma i Laskerud — det var inte långt efter sedan jag såg huldran uppe på stora vägen — en julafton var det — åkte jag och mina bröder kälkbacke och gjorde en snögubbe borta vid en liten bergknalle, och der är det inte riktigt fritt för underjordiska, skall jag säga. Ja, vi lekte vi och rumsterade, som ni vet att barn gör, och det led redan mot qvällen; min yngste bror var inte mer än fyra fem år och skrek och hojtade och var glad; men rätt som det var, så sa’ det i berget: «Gå hem nu!» Åhnej, vi stannade qvar vi, för vi tyckte det var tidigt än. Men det dröjde inte länge, förr än det återigen sa’: «Gå hem nu genast!» — »Nej, hör nu,» sa’ lillebror, för han hade inte bättre vett än att tala om det, «nu säger di bort i berget, att vi ska’ gå hem!» Vi lydde inte, utan fortsatte att leka; men då skrek det med ens till, så att det slog lock för öronen på oss: «Går ni inte hem genast på minuten, så ska’ jag —» Mera hörde vi inte, för vi tog’ till att springa så att vi inte stannade förr än vi stodo utanför dörren der hemma.