ville han ta sig för någonting, och aldrig talade han till någon, om han inte blef tilltalad först; han var förhexad, han. Men med tiden gick det af honom, och då först berättade han oss huru han hade blifvit sådan.»
«Det är alla de gånger jag har sett sådant der,» sade Mathias.
«Har du aldrig sett tomten?» frågade jag.
«Herre Gud, jo det har jag visst,» svarade Mathias med den fullaste öfvertygelse, «det var medan jag var hemma hos mina föräldrar i Laskerud, för der var han. Jag såg honom inte mer än en gång. Vi unga hade lagt oss, men gubben far skulle ut på gården först, och det var klart vackert månsken, och då satt der en liten parfvel på logbron och slängde med benen hit och dit och såg upp på månen, så att han inte märkte gubben.
«Gå in och lägg dig nu, Mathias,» sade gubben, för han trodde det var jag, «och sitt inte der och titta efter månen nu då det är så sent.» Men med det samma var pojken borta, och då gubben kom in och frågade efter mig, låg jag redan borta i sängen och snarkade.
«Men så var det den der dagen, jag ville tala om, då jag såg honom. Jag var nyss fullväxt, för det var året efter sedan jag hade gått fram; det var en lördagseftermiddag, jag hade varit till staden med plank och hade varit litet på tre qvart på dagen. Strax jag kom hem gick jag och la’ mig. Då det led mot qvällen, steg jag upp, och då jag hade fått i mig litet mat — mycket var det inte, för jag var yr och tung i hufvudet
