ännu — sa’ far till mig: «Förr än du går och lägger dig igen, är det väl bäst att du går och ger Blacken foder till natten, för de andra ä’ väl ute och ränner efter flickor igen.»
«Nå, jag gick först in i stallet till Blacken, och han stod der och gnäggade, och se’n gick jag upp på stallskullen för att ta ett fång hö, men då fick jag tag i två ludna öron som på en hund, och strax derefter fick jag se två ögon röda som eldkol, och de glodde och stirrade på mig. Jag kunde inte tänka annat än att det var en hund, och jag kastade derför ned honom utför trappan, så det sa’ sqvatt i honom. Då jag hade varit och lagt i häcken, gick jag ned i stallet och tog med mig en gammal räfsa att köra ut hunden med, och jag letade och schasade, och der fans inte så stort hål att en lekatt hade kunnat komma ut, men borta var han. Och i det samma jag skulle gå ut, var det alldeles som om någon hade slagit benen undan mig, och jag damp ikull med en sådan fart som jag aldrig har slagit ikull förr, och då jag kom på benen igen, stod han i stalldörren och skrattade, så att den röda toppmössan nickade.» —
Så fortfor Mathias att berätta om pysslingar, huldror och tomtar, tills vi kommo ut på Kulsrudsåsen, hvarifrån man ser öfver norra Romerikes stora slätt, som nu låg framför oss i det klara månskenet; norrut höjde sig Mistberget blånande med en och annan snöfläck här och der; rakt inunder mig hade jag Heni och Gjerdrums kyrkor; efter dessa kunde jag bestämma min
