Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Peter Christen Asbjörnsen.

Det hände en qväll för några år sedan, att jag, efter långa tider af tungt och glädjelöst arbete, satt försjunken i en sådan trötthetens dvala, då man är för vaken att kunna sofva och för mycket domnad att vara riktigt arbetsför. Blåsten, allt mer växande till storm, dånade utanför, och snön vältrade ned molnvis, som om alla nordanvädrens andar varit på färd i rymden och skakat ned samtliga sina snöförråd öfver hufvudstaden. Gaslyktorna flämtade matt på torget nedanför mitt fönster, och man kunde knappast ens se dem, då ett tätare snömoln yrde förbi. Termometern visade blott fem grader kallt, men de ompelsade vandrare, som ströko fram utmed husväggarna, då och då krökande sig emot stormilarna, betedde sig, som om de frusit för femton. —

Detta timade i den årstid, som kallas vårmånad, och utgjorde sjelfva höjdpunkten deraf eller hvad i almanackan kallas vårdagjemning. Det var alltså förberedelsen till blomster och sommar, som sysselsatte vädrens makter derute!

Blomster och sommar!

Jag vet knappast, huru dessa ord kommo mig i sinnet, men med ens fingo tankarna en ny riktning och lifsandarna vaknade ur sin domning till ett spelande lif. Jag såg ett landskap framför mig, ett af de skönaste, hvaröfver jag någonsin sett sommarens sol gå upp. Det var en stor tafla af fjäll och dalar, af skogar, älfdrag och sjöar åt alla håll, och ljuset öfver hennes lummiga sluttningar sammanföll på det förunderligaste med brasans slocknande sken öfver rummet, liksom den känsla af frisk

Asbjörnsen.1