Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
71
OM JÄTTEN, SOM ICKE BAR HJERTAT PÅ SIG.

nog komma igen och kanske skall jag ha med mig mina bröder också,» och dermed reste han.

Då han nu hade ridit ett stycke, kom han till en korp, som låg på vägen och flaxade med vingarne och icke orkade komma undan, så utsvulten var han. «Ack, kära snälla du! ge mig litet mat, så skall jag hjelpa dig i din yttersta nöd,» sade korpen. «Inte mycket mat har jag, och inte ser du ut till att kunna hjelpa mig stort heller,» sade kungasonen, «men litet skall jag väl ge dig, för du kan nog behöfva det, ser jag,» och så gaf han korpen något af matsäcken, han hade fått med sig. Då han så hade rest ett stycke igen, kom han till en bäck; der låg en lax, som var kommen upp på torra landet, och sprattlade och kunde icke komma ut i vattnet igen. «Ack, kära snälla du! hjelp mig ut i vattnet,» sade laxen till kungasonen, «jag skall hjelpa dig igen i din största nöd.» — «Hjelpen du gör mig, blir väl inte stor,» sade prinsen, «men det är synd att du skall ligga der och svälta ihjäl,» och så sköt han fisken ut i vattnet igen. Nu reste han ett långt, långt stycke, och så. mötte han en varg; han var sa utsvulten, att han låg och sträckte sig på vägen. «Kära snälla du, låt mig få hästen din,» sade vargen; «jag är så hungrig, att det skriker i mina tarmar; jag har inte fått något att äta på två år.» — «Nej,» sade Askepilten, «det kan jag inte göra; först kom jag till en korp, honom måste jag ge min matsäck; så kom jag till en lax, den måste jag hjelpa ut i vattnet igen; och nu vill du ha min häst. Det går inte an, för då har jag ingenting